Döm inte efter utsidan!
Som alla vet så är det lätt att dömma folk efter utsidan och jag vet att folk gör det om mig, det är upp till er!
För ungefär 2 år sen så drabbades morfar av lungcanser, han åkte in på operation där dom tog bort 15 cm av ena lungan. Det var en jobbig dag för oss alla i släkten då man gick runt i flera timmar och tänkte på hur de skulle gå. Om dom skulle lyckas eller inte. Stark som han va morfar så klarade han de utan problem! Läkaren sa att allt hade gått bra,att dom hade fått bort all canser och att han inte behövde cellgifter. Någon månad senare blev han sämre igen och fick åka in för att checka läget och då blev de sagt att han fått tillbaka cansern fast denna gången på båda lungorna.. de va helt lönlöst att ens operera så vi fick stå ut och kämpa tillsammmans med honom! Julen 2011 så blev han väldigt sjuk och fick åka in till sjukhuset. När vi sedan åkte dit för att besöka honom så var han inte samma gamla morfar som jag kände! De va nästan som att man gått in i fel rum och börjat prata med någon okänd. Men som sagt han va stark och lyckades bli bättre! De va inte hans tur att lämna än. Han mindes för det mesta ingenting av vad som hade hänt på sjukhuset och han va lika chockad som vi andra. Efter några dar fick han komma till rehab och vara där någon vecka för att sedan få komma hem till sitt nya hem!
I cirka 3-4 månader hann morfar bo i sitt nya hem sen en vecka blev han väldigt dålig och behövde sjukhussäng så han fick de hemkört eftersom han skulle dö hemma hos mormor.
Veckan därefter så planerade jag och mamma att åka upp för oh umgås med morfar för att försöka få han på bättre tankar.
På måndagen åkte mamma ner till mormor och morfar då allt va hyfsat lugnt fram till onsdagen då han började se massa syner både inne och utanför hemmet. Varken mamma eller mormor visste vad han såg eller vad han menade men morfar mådde inte bra av de.
På torsdagen så sa han några ord som gjorde oss alla mycket ledsna, jag tänker inte berätta vad han sa men de kan man nog lista ut själv.
På fredagen efter skolan så tog jag min väska och tog bussen till kalmar och tåget till Nybro för att va där över helgen för att finnas där och stötta mamma och mormor. När jag hade anlänt till Nybro så stod mormor där och väntade med bilen. Så fort vi kom hem så gick jag raka vägen in till morfar och visade mig. Han tog min hand och sa ''hej Erik.. allt är bra nu!'' Det va dom sista orden han sa till mig och även den sista riktiga meningen han fick ur sig. Dom orden satte sig som en sten i hjärtat! Hanla sig ner för oh vila men de va i princip sista gången han satt upp i rullstolen.
På lördagen blev han sämre och vi beslutade att börja ge han medecin för att snabba på det hela, så han skulle slippa plågas.
Veckan efter så sket jag i skolan, i nästan allt för jag pallade inte lämna då.
några dagar senare på tidagen blir jag väckt av mamma som säger att morfar har lämnat oss så ag ställer mig upp och går in till rummet där mamma och mormor står oh gråter och jag kollar på morfar, våran fina ängel och känner hur den tunga stenen i hjärtat släpps ut. De va bland det jobbigaste jag gjort men är glad att jag klarade av det hela!
Morfar va en person som betydde väldigt mycket för mig och jag stod vid hans sida medans han tynade bort.
Döm mig inte efter utsidan..